Jag och Batcat har varit ute en liten sväng idag, hon i sin lilla röda sele och krypandes längs marken som en ål och jag skrattandes åt henne. Efter bara en liten stund var hennes svarta päls alldeles solvarm och jag fick hänga av mig min tröja för det blev för varmt i solen. Jättemysigt! Så nu har hon förstås slagit läger vid ytterdörren för att komma ut igen. Sötnos.

Idag är det torsdag och dags för veckans sista av tre sjukhusbesök. Och idag är det det värsta.

Jag ska nämligen till öron-näsa-hals. Och det finns flera nackdelar med det:

- Läkarna är aldrig någonsin svenska. Och det är ju helt okej, tro mig, jag har absolut inte minsta lilla emot invandrare, det jag dock som patient har något emot är när jag inte förstår vad läkaren säger och jag måste upprepa min historia och därmed börjar stamma (för jag stammar) när han inte hör. Klar nackdel.

- Det är inte trevligt. Inte ens lite trevligt.

- Tänk er gröt. Riktigt kletig, äcklig gröt, med saltsyra i. Tänk er att vara tvungen att snorta den, alltså suga upp eländet i näsan. Så känns det att försöka suga upp bedövningssprejen i näsan. Dock inte riktigt lika hemskt som den äckliga ph-mätningen, då man stoppar ner en sond (en slang) i näsan och lämar den i halsen i 24 timmar. FRUKTANSVÄRT.

Så idag ska jag göra en näsgastroskopi. Och nej, det heter inte så. I know. Men det går ut på ungefär samma sak. De ska stoppa ner en kamera för att titta i halsen, via näsan. Såååååå äckligt. Utan bedövning gör det ont och man nyser massa (uppenbarligen vill näsan inte ha kameran i sig), men med bedövning måste man suga i sig den äckliga syra-gröten och bedövningen håller hela jävla dagen (och den enda lukt man kan registrera är syragrötens).

Jag har också varit hos röda korset för att försöka bli volontär. Tydligen så har de väldigt många, men kanske kunde jag komma någon dag och stryka kläder? Fine. Det är något att skriva på CV:t och en referens att uppge. Hon skulle ringa nästa vecka, det blir nog bra.

Jag har tänkt en hel del på ett minne jag har från högstadiet. Hade ni också bästa vän-pris? Det hade vi. Och jag menar... visst, min tid på högstadiet SÖG. Den sög SÅ JÄVLA HÅRT, och det var inte många (fanns det någon?) som inte mobbade/retade mig. Jag var väl helt enkelt mobb-vänlig I guess, men i alla fall. Det jag minns är att det var en kille, förvisso mobbade han bara mig, men ändå, han fick bästa vän-priset TRE ÅR I RAD. Och jag menar, visst, det var bara mig han var elak mot, men för att få bästa vän-priset, borde inte en av kriterierna för att få det här BÄSTA VÄN-PRISET vara att man faktiskt, jag vet inte, inte mobbar NÅGON? Inte ens en? För jag menar, verkligen, hur svårt kan det vara? Som att ha torrets fast med elaka kommentarer mot andra. Men så tror jag inte det är. Nä, det var bara en tanke. Nu ska jag snart packa ihop mig och åka till sjukhuset, och snorta syragröt. Ha det bra!

/Lina

Idag är det måndag och jag mår bättre. Nu skiner solen både inne och ute i Huskvarna! 

Jag ligger i sängen och torkar efter ångduschen jag nyss tog. Det är sååå underbart med varmvatten! Som inte tar slut! När jag är färdig upptäcker jag emellertid att jag precis tvättat badlakan och att det inte finns något att torka sig på alls i badrummet. 

Hm. Är tapetseraren kvar?

Öppnar dörren en aning - inget ljud. Står där i några minuter och lyssnar skarpt. Man kan inte vara nog så försiktig när man står där spritt naken och med vatten rinnandes från håret. Tar ett steg, väntar, tar ett steg till. Bedömer att faran är över och skyndar mig att ta fram ett badlakan ur skåpet och springer tillbaka in i badrummet och gömmer mig och min nakenhet bakom den låsta badrumsdörren.

Idag skulle tapetseringen börja. Det var bara det att jag inte flyttat ut möblerna, så han gick på en gång och gav mig något osäkra besked på när han skulle komma tillbaka. Obehagligt att somna om eller duscha, tänker han dyka upp idag? Nu är klockan dock fyra så jag betvivlar det. Möblerna är utdragna i varje fall, till Batcats stora förtjusning. Hoppa upp där, promenera över bordet ditbort, klösa här... nu sover hon. Skönt. 

Idag mår jag som sagt bättre! Tiden var till min fördel. Jag skulle ha lämnat in ansökan om studieuppehåll idag, men vågade inte riktigt lämna lägenheten ifall tapetseraren skulle komma. Oavsett hur många gånger jag säger till så lämnas ytterdörren öppen, återigen till Batcats stora förtjusning. Dessutom vet jag inte riktigt till vem jag bör lämna papprena heller. Ringde runt lite på eftermiddagen men fick inget svar någonstans. Jaja, det spelar väl inte så stor roll när papprena lämnas in. Så länge som jag anmäler mig hos arbetsförmedlingen dagen efter så är det bra med det.

Jag börjar få lite klarhet i vart jag ska ta vägen också. Det står mellan Kalmar och Kristianstad. Först var jag säker på Umeå, men sen upptäckte jag bostadskön och då ångrade jag mig. Jag har hört av mig till båda skolorna med frågor om utbildningen, men inte fått svar ännu. Jaja. Tittat på lägenheter, tittat på jobb. Osäkerhet till förbannelse.

Nu är jag torr. Jag ska gå en liten promenad har jag tänkt, till apoteket och lämna medicin och så till Willys och handla. En rutt på ca 100 meter om inte mindre.

Ha det bra, mina awesomea tre läsare!

/Lina

Idag är en väldigt fin dag. Utanför. Utanför mitt huvud är en väldigt fin och varm och solig dag. 

Även om jag äter väldigt mycket mediciner för att hålla seratonin-nivån konstant så faller den ibland. Idag är en sådan dag, en sådan där dag när allt är skit och besvärligt. En sådan där dag när olyckan och ångesten bor i mig och jag inte kan göra någonting åt det mer än att acceptera det.

Jag ser mig i spegeln och känner inte igen mig. Var är jag, vem är jag? Varför har jag hamnat här och vart är jag på väg? Inga svar, bara förvirring. Jag vill ge upp och kasta in handduken nu, jag har fått nog. Men det finns en liten liten gnutta hopp kvar i min själ, och hur gärna jag än vill strunta i den och dränka den så hör jag den lilla lilla rösten långt inom mig:"Håll ut". 

Andas, mitt hjärta, bara andas så ordnar sig allt en dag. En dag så ordnar sig allt bara du andas här och nu. Andas, mitt hjärta, bara andas.   

/Lina

Idag har jag varit och hämtat nycklarna till min nya lägenhet. Den är så fin! Jag bara strosade runt där i en timme och kände på tapeten, lät handen glida över köksluckorna, tände och släckte lamporna och satt i trappan och njöt. Efter att jag lämnade lägenheten kikade jag in på gymmet som ligger i samma hus - och det var fantastiskt fin! Det fanns tre av tre saker som jag letar efter hos ett gym: en boxsäck, ett löpband och en relaxavdelning. På relaxen fanns vackert kakel och palmer och fluffigt vita badrockar och en distinkt doft av klor. Underbart!!

Jag har funderat mycket på att flytta. Flytta till en ny stad där jag kanske passar in. Efter att ha tittat på lägenheten idag så känner jag att jag nog inte skulle kunna få starkare tecken från Gud att stanna här: lägenheten är perfekt, gymmet är perfekt, vårdcentralen är perfekt, apoteket är perfekt, röda korset är perfekt, allting är perfekt. Jag kan jobba för Ung cancer i Göteborg och åka dit ofta, och jag kommer kunna söka till Fusk och göra något förutom BMA-studierna. Allting kan komma att ordna sig tillslut :)

/Lina

Idag är det bara en sån där dag. En sån där man bara hatar. 

Jag är förvirrad, jag trivs inte och jag är så stressad. Jag känner mig ensam och vilsen och... och jag hittar fortfarande ingen riktigt bra anledning för att inte flytta och försöka någon annanstans. Snart är det öppet hus, då ska jag åka och titta. Jag vill bara passa in någonstans.

Imorgon ska jag åka till Göteborg och gå på volontärutbildning. Det ska bli roligt! Jag ska bli pärlvolontär för ungcancer. Jag bara längtar till att bli en del av den familjen <3

Ikväll kommer Emma över och sover, och vi ska äta glass och titta på Knappnytt. Hoppas dagen hinner vända tills dess <3

/Lina

Jag är så avundsjuk på alla som inte vet hur det är att känna såhär. Ren och skär panik och ångest utan någon egentligen anledning. Jag låg och myste i min säng och slötittade på tv, när det plötsligt bara slog till. Jag kan inte andas, hjärtat slår alldeles för fort och alla muskler är på helspänn. Jag hatar det här. Mitt i paniken dyker tanken "om jag inte äter så blir allt bra igen" upp, och får all mat att kännas svår och äcklig. 

Vad tusan hände där?

Jävla, jävla, jävla skit. Jag ska försöka ta mig till Coop och köpa mat och tvinga mig att äta. Satans anorexiareflex. Usch och fy.

/Lina

Det här inlägget kommer att handla om mens. Det kommer troligtvis få många av er att rynka på näsan och avvika i genans, men fortsätt läs. Det är viktigt.

När jag var nio var jag jättecool i min klass. Jag var den första av tjejerna som fick flytningar - vilket är ett förstadie till mens. Jag var nio och jättecool, och då började min otroligt långa väntan efter det alla andra tar för givet - mensen. Varje dag var jag lika förväntansfull när jag gick på toaletten - idag kommer där att finnas en blodfläck! Men varje gång blev jag lika besviken. Åren gick och runt omkring mig firade tjejerna mensens ankomnst, en efter en. De blev glada, och stolta, och efter ungefär en vecka gick de över till det sedvanliga, nedlåtande modet: "var glad att du inte fått den, det är så sjukt jobbigt!". 

Till slut hade alla fått den.

Alla utom en.

När jag var tolv avstannade allting helt. Brösten slutade växa, allting som rörde puberteten bara... *poff*, så upphörde det. Jag var orolig, men läkarna tog mig inte på allvar - jag var för ung för att det skulle vara ett riktigt problem ännu. Så jag fortsatte och låtsades som ingenting, men det var väldigt jobbigt att vistas bland alla andra tjejer som nu var riktiga kvinnor. De med mensen, brösten, allt det där vackra och vuxna. Jag började sätta ut datum då jag hoppades mensen skulle komma, jag trodde att om jag försökte tvinga fram det så skulle det kanske fungera. 

Det gjorde det inte.

Jag blev fjorton, jag blev femton, jag blev sexton, men ingen mens. Min omgivning tyckte fortfarande att jag var "så lyckligt lottad" för att jag slapp det enda jag kunde drömma om. Jag är fjorton år och jag är medveten om att jag nog inte kommer kunna få barn. Jag kommer inte kunna bli gravid. Jag kommer aldrig bli en riktig kvinna. Ingen förstår och ingen lyssnar. 

Efter att jag har varit sexton ett tag börjar läkarna också bli oroliga. Undersökning efter undersökning visar att jag är kärnfrisk. Allting är som det ska. Allting borde fungera. De kan inget mer göra men säger åt mig att inte tänka mer på det här. "Man kan ju alltid adoptera". Det är en fras jag kom att hata; varje människa som fick reda på mitt bekymmer tog retrit till frasen för att undvika tårar och/eller konflikt. 

Jag blev sjutton, jag blev arton, jag blev nitton. Jag träffar en pojkvän och jag får mediciner för att sätta igång mensen men ingenting hjälper. Läkarna kliar sig i huvudet och min pojkvän också. Ingen förstår, och ingenting fungerar. Idéerna är slut. Det finns, bokstavligen, ingenting mer att göra som inte redan är gjort. Kvar står den nu nittonåriga flickan och ser alla drömmar på familj och barn och graviditet inte bara brinna upp i rök men blåsa bort askan också. 

Jag blir tjugo. Och som i en dröm börjar allting fungera. Puberteten fortsätter, mentaliteten utvecklas, nya tankar och viljor och idéer dyker upp. Och så sakteligen, en liten fläck i trosan.

Idag är den åter där, den lilla, minimala fläcken, men så otroligt stor innebörd. Idag är fjärde månaden den lilla rosa fläcken har varit regelbunden, på egen hand. Den lilla fläcken betyder så otroligt mycket för mig, den står för allt jag är och allt jag vill - som i ett trollslag kommer drömmarna om familj och barn och graviditet tillbaka, de finns i varje sekund och varje minut och hoppet som omger mig under dessa veckor då den lilla rosa fläcken växer sig till en stor får mig nästan att flyga av glädje.

Jag är tjugo år och för första gången en riktig, fertil kvinna - allt tack vare den lilla fläcken som alla andra hatar så. Idag är en dag av lycka, liksom hela veckan kommer att vara. Underbara, underbara liv och värld   

/Lina

Nu är det snart dags för tenta. Och inte vilken tenta som helst - världens största och mest detaljerade extremtenta! Jag har, kort sagt, panik. 

"Jag är nog den första som känt panik inför en tenta". Nej, antagligen inte.

"Det här är omöjligt". Nej, det är flera som säkerligen varit både dummare och mer ointresserade som tagit sig igenom.

"Jag borde nog hoppa av". Vid första motgången? Kom igen nu.

"Jag är alldeles för dålig för att klara det här". Nej. Kom igen, du har fanimig överträffat alla dina förväntningar. Det här är en motgång. En! Och du har inte ens misslyckats för tusan!

Att säga emot alla jobbiga tankar är minst sagt tidskrävande men dock nödvändigt för att inte kapsejsa helt. Sanningen är ju trots allt den att jag har lyckats bättre i lilla fina Småland än jag någonsin trott egentligen - jag har börjat träna, jag har klarat skolan galant, jag har lärt mig att bo ensam, jag har lärt mig att klara mig själv, jag har börjat tänka på andra killar och en framtid utan Philip, jag har börjat söka jobb och jag ska snart flytta och jag ska börja föreläsa om några veckor. Det är ju jättemycket och jag har klarat det! Ändå känner jag mig rätt värdelös och dålig. 

Nu ska jag gå och kissa och sedan börja med studierna igen. Det här kriget är inte över än.

/Lina